Problem med humöret

Jobbigt att läsa, men skönt att fler har samma problem ... Hur kan man vara så himla sur hela tiden?

Cancerojena

Min cancerblogg cancerojena.blogspot.com. Där skriver jag om Malignt Melanom och mina funderingar.

Hej. Jag har Malignt Melanom.

16 maj kl. 19.10

Äntligen fick jag det efterlängtade provsvaret. Fast så efterlängtat var det nog inte, trots allt. Det hade jag kunnat klara mig utan.  

En sköterska på vårdcentralen ringde idag på eftermiddagen. Jag var ute med barnen och hade vattenkrig. Hon sa helt sonika att läkaren ville boka in mig på måndag för ett läkarbesök. Jag frågade vad det gällde, och det visste hon inte. "Visste inte ..." Jag frågade om mitt två månader gamla prov från patologen äntligen hade kommit, och hon svarade bara undvikande. Jag frågade igen. Hon nekade lite undflyende. Jag frågade om hon såg ATT svaret kommit, inte VAD det var. Hon undvek frågan ... Jag sa som det var, rakt ut. 

- Jag vet vad det gäller. Det är patologens provsvar, det har kommit. Det ser inte bra ut. Jag kan inte komma på måndag, kan inte läkaren ge mig beskedet via telefon? Jag vet ju redan vad det handlar om eftersom ni vill ha dit mig ...
Hon växlade några ord med läkaren och efter några minuter ringde han upp mig. Jag var helt stabil och sansad på rösten, så de behövde ju inte oroa sig för någon urflippning. Han var mycket ödmjuk, vilket han aldrig varit när jag varit kontakt med honom gällande min hypotyreos. Alltid något.

Han berättade att märket var borta med två millimeters marginal, och var 0,8 mm tjockt. Han skulle snabbt skicka remiss till hand- och plastik för att ta mera, vad det nu kallas ... Och hudtransplantation och allt vad han pratade om. Han lovade att det skulle gå fort, och att han skulle skicka remiss för kännedom till hudkliniken också.

Så, efter ett tag orkade jag inte hålla mig stabil och glad på rösten, då började den bryta. Jag sa att jag skulle ringa en kompis/granne, och vi lade på luren. Jag skakade. Barnen var ute och lekte och maken på jobbet. Maken hann dock hem innan kompisen hann komma. Jag mådde rent illa, men hade sett fram emot att komma igång med löpningen idag, så jag tog en sväng i skogen ändå. Behövde rensa tankarna, men inte sjutton blev de klarare för det ...

Jag har bett maken att läsa på om MM, för jag orkar inte. Dessutom ger hypotyreosen mig koncentrationssvårigheter, så jag förstår knappt ändå inget av vad jag läser. Har fullt upp med att slutföra min kandidatuppsats så jag hinner få ut min examen innan jag dör ... (Ok, ursäkta galghumorn. Jag HAR faktiskt ett optimistiskt tänkande och tror inte att jag har någon spridning, utan nu är jag snart frisk igen. Om inte annat ska jag baske mig kämpa emot!)

Så, ursäkta att det blev långt. Ni behöver inte läsa allt, jag skriver bara av mig. Jag gör sånt. Skriver av mig. Jag har nu haft diagnosen i 2,5 timme. Fortfarande overkligt.

Gala

Jag har hängt lite på ett MM-forum på facebook. Mest för att slippa googla på information utan istället läsa om deras upplevelser. Det känns mindre hemskt då. Utan att jag för den skull tar ut något i förskott. Nej, jag har hoppet uppe, och även om detta med mitt sena provsvar upptar en stor del av min tid så är det ingenting jag mår speciellt dåligt av. Inte än i alla fall. Jag är naiv nog att fortfarande tro att hemskheter på riktigt inte drabbar mig.

Hur som helst, det var en tjej från ett produktionsbolag som skrev i gruppen och efterlyste personer med olika former av cancer, som hon ville ha med på en gala. Utan att ens reflektera över det svarade jag bara att jag ej fått mitt provsvar ännu. Andra svarade att de kunde tänka sig att ställa upp, de som redan har en diagnos, och kanske till och med fått flera gånger.

I år ska den tydligen gå av stapeln 27 oktober, eller något liknande. 

Bild från fjolårets gala. Kristin Kaspersen och Thilde de Paula var konferencierer. 

Björn Ranelid läste tydligen poesi ... 

Hon svarade mig att det var intressant och bad att få ringa upp mig. Det fick hon, så slapp jag uppsatsen en stund ... Hon ställde lite frågor om mig och mitt liv, och jag berättade om min situation. Att jag "på äldre dagar" börjat plugga, men nu kämpar med min kandidatuppsats för att få ut en examen om en månad. Att jag har två små söta blonda pojkar. Att jag har en man. Att jag bor i radhus i en idyll en mil utanför staden. Ja, lite sådant ... Och jag såg ganska snart var hon ville komma. Det var ju som upplagt för en snyfthistoria.

Hon hade en tanke om att de ville skicka ett reportageteam relativt snart ifall jag fick ett negativt besked på mitt prov, för hon såg en unik möjlighet att få följa mig under hela processen, så att säga. Alla olika delar skulle tillsammans skapa ett gripande reportage som skulle få många att vilja lätta på plånboken och skänka pengar till cancerforskningen.

Bra pengar förra galan; 63,5 miljoner. 

Min första tanke när hon sa att de skulle komma några gånger under sommaren för att dokumentera oss var, att vi ju tänkt åka till Danmark. Hur blir det då? En mycket relevant och redig tanke. Inte.

Jag berättade för min kära mor om detta, och hon tyckte det var en bra idé. Kan man göra någon god grej här i livet så är det ju jättebra. När jag berättade för mannen var han inte fullt lika positiv. Dels har jag ju ingen diagnos ännu, och dels är han inte så sugen på att exponera familjen i media med en snyftare. Jag håller med, jag vill inte heller göra en snyftare, för det sista jag vill är att bli ömkad. Slutligen pratade jag mycket med en kompis om detta när vi gick vår kvällspromenad. Hon gav mig många funderingar och ställningstaganden, så inte sjutton är det självklart att ställa upp. Eller att inte göra det. Det finns många aspekter som tåls att funderas på.

Kan det ligga mig i fatet när jag ska söka jobb? Eller kan det rent av gynna mig? Vad ska folk säga? Kommer skvallret att cirkulera på orten i månader och år, eller kommer det att passera obemärkt? Kommer vi att bli stämplad som "Cancerfamiljen", eller vinner vi istället respekt? Hur ska barnen ta det? Vill vi exponera dem i tv? Kommer folk att ömka mig en massa efteråt, så att så fort jag nyser kommer de att ringa onkologen för kontroll? Eller kommer vi att bli utstötta istället, för att folk tycker att vi är larviga?

Det är ju en sak att kunna ställa upp på ett tv-reportage i nuläget, nu när jag är frisk. Jag kan absolut visa upp mitt bästa jag i en tv, och se pigg och glad ut och ge ett gott intryck. Det är ju så jag lever nu. Håll fasaden uppe, dåligt kan man må hemma när ingen ser. MEN. Tänk om jag blir jättesjuk, måste genomgå svåra behandlingar och långdragna utredningar? Hur kul är det att sitta helt blek och utmärglad, svårt sjuk och utan hår, illamående och darrhänt av tunga mediciner ... Hur gärna vill man framställa sig så? Nu väger jag visserligen de bästa mot de sämsta förutsättningarna, men jag måste ju göra det för att ha funderat igenom alla tänkbara aspekter.

Ja, många funderingar. Och på en mils promenad (tog 1 timme och 40 minuter) hann vi med rätt mycket resonemang. Och efter allt prat om detta ställningstagande jag behöver göra, insåg jag att jag troligtvis kommer att slippa. Distraktionen gjorde att jag släppte MM-bollen något och eftersom jag jinxat galan så är jag övertygad om att jag är frisk! =D

Nåja, säg inget ... Det är hemligt.

Länkar

Ja, jag läser och läser. Vissa sidor ger bra grundläggande information, medan andra går lite mer på djupet. Så långt orkar jag inte, jag har fullt upp med det grundläggande.

Vitiligo

Vitiligoförbundet

http://vitiligoforbundet.se/

HNPP

Socialstyrelsen - ovanliga diagnoser
http://www.socialstyrelsen.se/ovanligadiagnoser/hereditarneuropatimedkompressi

Hypotyreos

http://hypotyreos.info/

http://www.hypotyreos.se/

Sköldkörtelföreningen
http://www.skoldkortelforeningen.se/

Svenska sköldkörtelföreningen
http://www.skoldkortel.se/

Malignt melanom

Melanomföreningen

http://melanomforeningen.se/

http://www.euromelanoma.org/sweden/melanoma-0

Ringt patologen ...

Ok, hon sköterskan var omöjlig. Hon ville inte ens kännas vid att det fanns ett prov taget. De bekräftar ingenting till patienter som ringer.
När jag nämnde att kvinnan jag pratade med senast (för en månad sedan), bekräftat att det fanns ett preliminärt svar och att det bara behövdes en signatur, så slog hon upp mig i datorn och tittade. Och, det har åtminstone hänt något mer med svaret, så det har inte legat orört mellan några stolar i alla fall. Hon bekräftade att det i princip är klart och borde skickas någon av de närmaste dagarna. Och att det går till vårdcentralen FÖR VIDARE UTREDNING. Ska jag tolka detta som att det finns något malignt? Skulle hon inte ha uttryckt sig annorlunda annars? Lite lugnande? Vad som helst? Tjitt, nu flippar jag snart ur ... =(

Tjat och tjat

Jag fick ju inget besked om födelsemärket. För att lugna nerverna något gick jag med i en MM-grupp på facebook. De var helt underbara. De gav mig inget lugnande besked bara för att trösta mig. De var ärliga.

En skrev så här: Och tyvärr tror jag dom hittat malignitet det brukar ta tid då dom inte är säker!alltså dom kan vara säker på malignitet,det ser dom väl rätt fort,men sen ska det väl typ bestämmas och i mitt fall gen/dna testas.

Jag vill ju inte googla en massa på MM då jag är rädd att bli rädd. Då får man se hemska bilder och läsa om hemska livsöden, och det vill jag inte. Jag vill ha hoppet uppe. Därför har jag helelr ingen aning om vad infärgningen innebär, men fick ett bra svar i gruppen:

Det är ett enzym man sprutar in och sen ska det bli en speciell infärgning om det är mm.

Infärgning är väl när patologerna färgar preparatet med någon färg så dom ska kunna se cellerna bättre i mikroskopet.dom hyvlar ju hudbiten/tumören i tunna bitar. 

Ja, och så skrev de att jag måste ligga på och tjata. Och vara jobbig. Jag vet inte jag ... Jag ska nog ringa dem och be om någon form av besked i alla fall. Håll tummarna!!

Hypotyreos på TV 4

Det  blev rabalder på facebook av att TV 4 skulle ha en läkare där som pratade om Hypotyreos. Det uppmanades att skicka mejl, vi skulle skapa folkstorm, nu skulle vi minsann göra oss hörda ... Jag såg inslaget, mycket bra inslag, måste jag säga. Kanske att läkaren bagatelliserade problematiken och symtomen en smula, men i stort ett bra inslag. Det ÄR ju så att de flesta blir hjälpta av Levaxin, så varför gafflar alla om NDT (Naturligt skölldkörtelshormon från gris)? Jag har också testat NDT, och mådde vansinnigt mycket bättre då. Men, jag är ändå villig att ge Levaxinet och Liothyroninet en chans.

Jag blir trött av att folk postar alla sina låååånga, arga mejl till läkaren på TV 4. Jag skäms för att vara hypotyreospatient. Jag vill ge en nyanserad bild av oss, det finns hyposar som är vetenskapligt intresserade och öppna för att läkare och sjukvården FAKTISKT kan kunna något om detta. "Alla" hyposar gnäller om att läkare inget vet om detta, men tänk om de gör det då? Tänk om det FINNS en anledning (bortsett från ekonomisk) att NDT inte finns i Sverige? Eller att alla får importlicens?

Nej, hittills är jag rätt nöjd med min vård, men uppenbarligen finns det brister. Främst hos vårdcentralen, där jag själv också mött motstånd. De får lov att skärpa sig. Och det får vi patienter också.

"Kan du dröja litegrann?"

Sitter i telefonen. Och lyssnar på. Ingenting. Länge.

Jag ringde och frågade efter besked gällande mitt födelsemärke som togs bort för två månader sedan. För en knapp månad sedan fick jag besked att ett preliminärt svar hade utgått, och att de inväntade "en ytterligare infärgning". Jag vet inte vad det betyder, men självfallet vandrar tankarna iväg. Varför dröjer det? Är det bra eller dåligt? Vill de bara vara säkra? Är det så illa att de inte vet hur de ska tolka det?

Läkaren ska återkomma. Hoppas hon har ett besked, positivt eller negativt kvittar just nu. Bara jag får veta. Det är ju lite larv med det där med att lämna besked också, och det förstår jag. De förstår nog inte hur lugn jag är. Jag skulle inte flippa ur av ett negativt besked, så GE MIG DET!

Håll tummarna.

Vitiligo

Det var den som kom först. När jag var fjorton år gammal, tror jag minsann. Jag minns att jag hade bränt ögonlocken när jag var på Rhodos. Det är det jag gör nu, på mina vita partier. Bränner mig. Blir rosa. Sedan vit. Så blev det då. Jag var vit på ögonlocken. Folk påpekade ideligen att jag hade solat med solglasögon. Det hade jag inte.

Vitiligo är en autoimmun hudsjukdom som innebär att mitt egna immunförsvar tror att mina pigmentsceller ska bekämpas. Typ. Det är alltså min egen kropp som bekämpar min egen kropp. Det blir sämre vid stress, sägs det. Jag vet inte. Jag vet bara att fläckarna blir fler och större för varje år. Det skulle rent teoretiskt gå att "bota" genom att programmera om immunförsvaret till att förstå att pigmentsceller inte är farliga, men i praktiken är vi inte där än.

Grejen med Vitiligo är att det kommer symmetriskt över kroppen, så får jag något över höger öga så får jag nästintill identiskt även ovanför vänster öga. Höger och vänster knän. Höger och vänster armbågar. Höger och vänster hand. Höger och vänster fotknöl. Höger och vänster armhåla. Höger och vänster handled. Ja, jag tror ni fattar ...

En annan grej med Vitiligo är att det även kommer i en relativt förutsägbar ordning. Det började på ögonlocken, och spred sig över hela ögonlocken, ut mot "kråksparkarna" och ner under ögat. Så fortsätter det. Nu har det börjat lite i mungiporna, och jag vet att jag om några år kommer att ha en stor vit clownmun. Jag har även sett en vit fläck precis under näsan. Den kommer givetvis också att växa sig större ...

Händerna är värst, knogar och fingertoppar. De ser rent bedrövliga ut, och eftersom jag så väldigt väldigt lätt blir brun är det nära nog omöjligt att vara enfärgad. Det går en stund mot slutet av vintern när allt pigment är jämnglåmigt, men så fort solen vaknar till liv igen ser jag ut som en gammal världskarta av pergament ...

Vinterhand

Sommarhand

Min kompis försöker övertyga mig om att det är vackert med mönstrad hud. Det går sådär. Det är galet hur mycket det stör, det borde inte göra det. Jag är vuxen, värre saker kan hända än att man blir fläckig som en kossa. Men det ÄR jobbigt. Som bara den. Framför allt eftersom folk ser som sin rättighet att ställa en massa frågor om det. 

Jag frågar inte storfotade varför de har så stora tassar, varför blonda människor är så ljusa eller varför korta personer är så korta. Dessutom kan jag ju själv räkna ut svaret - naturen har gett personen det utseendet. Jag frågar heller inte enbenta varför de bara har ett ben, varför feta människor är feta eller om storbystade personer har sina "egna" bröst. Jag har inte med det att göra. Det är bara nyfikenheten som talar, och den kan jag hålla mig med.

Jag tycker man bör vara väldigt lyhörd för hur personen tar det och om den vill berätta. Jag vill inte. Jag vill förtränga att jag ser ut som jag gör. Jag vill låtsas som om jag är jämnt färgad som alla andra. Jag är enormt tacksam över de människor i min närhet som också låtsas. Eller som vant sig och slutat tänka på det. Jag rent av föraktar de som prompt måste påpeka att jag "solat med solglasögon", att jag använt en "spännande ögonskugga" eller nödvändigtvis måste veta varför jag är fläckig. Googla. Jag har ingen redovisningsskyldighet bara för att folks barn ska få ställa sina oskyldiga, nyfikna små frågor. 

Det är möjligt att jag verkar en smula sur över denna bagatell, för ja det är ju en bagatell egentligen. Men faktum är att många av de andra vuxna jag kommit i kontakt med känner precis likadant. (Fast ja, vissa vill ju förstås prata om det istället för att folk bara ska glo ...) De är också frustrerade, och trots ett starkt och självsäkert yttre så hatar man sina fläckar mer än pesten. Det GÅR inte att vifta bort det med att det ju trots allt är ofarligt. Jo vissa kan, men vissa tjocka människor säger sig ju också trivas som överviktiga. De flesta gör det inte. 

Men ok, jag brukar svara så trevligt jag kan när folk vill fråga eller prata om det. Något glättigt, påklistrat om mig och Michael Jackson. Och vet du vad? Om jag hade haft råd så hade jag också blekt huden så mina fläckar skulle försvinna. Länge leve MJ! 

En multisjuks samlade gnällblad

Ja, nu råkar jag ju ha ett antal sjukdomar, så jag kan ju lika gärna gnälla på dem alla i samma blogg. Fast en annan gång förstås. Just nu ska jag trotsa den ena av dem och gå och lägga mig. Hypotyreosen slår sällan till kvällstid, tvärtom. Mornar och sena kvällar är jag Pigge Piggelin,  rena Duracellkaninen. Dagtid och eftermiddagar däremot, som en mikrad glasspinne ...

Tror det har med kortisolet att göra. Eller binjurarna. Eller om de kanske hör ihop. Jag vet inte så noga, önskar jag hade minne efter alla gånger maken förklarat det där för mig. =(

Det man kan styra över, och det man inte kan styra över

Det är svårt att förklara min tröttma. Hur jag än försöker känns det som om folk antingen tycker att jag är lat och kommer med undanflykter, eller att de själva minsann känner likadant och att jag borde ta mig i kragen. I min iver att övertyga omgivningen om hur det faktiskt är, fastnar jag i ett ekorrhjul av förklaringar. Och vips har jag gjort mig ännu mindre trovärdig. Tror jag. För jag tror att folk bryr sig. Det gör de inte. Jag får ömka mig själv bäst jag vill.

Vissa dagar bara ligger jag. Jag orkar inte ens vara i närheten av barnens lek. Orkar inte sitta upprätt. Mår nästan illa av fysisk trötthet. Orkar inte prata. Men, detta märker inte folk förstås, eftersom jag bara är hemma då med min familj. Maken måste då ta hand om mig, barn, hus och hem. Barnen brukar få ställa upp på mig genom att serva mig samt ta hänsyn till att jag inte orkar med trams och trots eller stoj och lek. Jag blir otroligt lätt påverkad av detta, och min stresströskel är väldigt låg. Inte mycket behövs för att jag ska flippa ur och bli jättearg av stressen. Men, detta är ju mest hemma, när ingen ser.

När jag är ute, eller folk är hemma hos oss, så brukar jag använda min sista energi till att upprätthålla min värdighet och hålla mig på fötter. Det går inte alltid helt bra. Speciellt inte med temperamentet. Min energi tar slut väldigt plötsligt och jag har inte lärt mig att förutsäga det. Därför brukar mitt humör explodera lika plötsligt.

När jag känner mig pigg glömmer jag helt bort att spara min energi utan försöker fungera som vanligt. Det skänker mig stor tillfredsställelse att klara mig själv dessa stunder och kunna ställa upp för barnen och min familj. Det går jättebra så länge jag håller uppe tempot och inte känner efter, men så fort jag sätter mig ner sjunker jag ihop. Jag kan i relativt hög grad förtränga tröttman några timmar, men sedan måste jag få tillfälle att vila i lugn och ro. Hur länge jag kan vara aktiv varierar utifrån förutsättningar som hur mycket jag exempelvis ätit, druckit, sovit och stressat till var i min månadscykel jag är. Även tiden och sättet för återhämtning varierar från till exempel sömn i mörkt sovrum till vila i soffan med barnen lekande i närheten.

Sömnbrist och energibrist

Föga förvånande hör detta ihop. Alltför lite energiintag = tröttma. Alltför lite sömn = tröttma.

Synlig tröttma

Jag har gnällt en hel del till en kompis på sistone. Främst över hur trött och matt jag är. Idag kom hon fram och frågade om jag var trött idag. Hmm. Idag syntes det tydligen väl, det som jag känt i kroppen i flera månader ...  Vet inte om det är bra eller dåligt, men min kropp kändes väga fem ton. Och jag gick och lade mig innan halv sex. Ynklig.

Tunga armar eller fosterställning?

Nu börjar det ... Tröttman. Det brukar börja antingen med att armarna blir jättetunga eller att jag får en otroligt stark känsla av att behöva lägga mig. Det är det jag menar när jag inte kan sitta upprätt, att jag helt enkelt inte orkar det. Det blir nästan jobbigt att andas, så stark är känslan av att krypa ihop och lägga mig på sidan.

Om det absolut inte går att lägga sig så fungerar det om jag halvsätter mig, eller "sitter på ryggen", som jag hörde någon nämna en gång. Tyvärr halvsitter jag ju på rygg, och det är så mycket mer ansträngande än att kura ihop på sidan.

Usch, det här är inget vidare. Jag har ju massor kvar på uppsatsen att skriva, och jag KAN inte skriva i liggande ställning ... =(

Kväll vid 18

Ja, jag stod ut några timmar till igår. Träffade en kompis ute på gården som jag pratade med, så jag orkade hålla mig upprätt. Men vid 18 gjorde jag kväll ... Börjar bli deprimerad ifall jag inte ska orka hålla mig uppe längre än så. Ser ju fram emot många sköna sommarkvällar ute i lekparken med barnen, med ett glas vin i hammocken med mannen eller hängandes vid staketet jämförandes grill med grannen ... =(

Allvarligt

Sitter och kämpar, kan knappt andas så trött är jag ... Vill inte lägga mig redan, solen skiner och jag har massor jag vill göra ute. Bara vara, till exempel, hänga med barnen, ta en kaffe med mannen på altanen, umgås med grannarna ... :-( Men jag orkar verkligen inte. Det är deprimerande att inte ens med viljekraft klara av en i övrigt så underbar dag!

Tänkte ...

Mannen och barnen åkte till simskolan så jag skulle kunna plugga lite. Jag gjorde ett ryck och började plocka bort påskpyntet. Skulle precis sätta mig med plugget när jag drabbades av den stora tröttman.
Jag o-r-k-a-r inte sitta upprätt, och skriva på datorn i horisontalläge är svårt. Jag lägger mig i hammocken. Skönt förvisso, men uppsatsen skriver sig inte själv. =(

Tröttman

Idag var jag så trött, att jag redan vid 15 började snegla på klockan för att få gå och lägga mig i det lugna, tysta sovrummet ... En effektiv förmiddag med ena sonen och köpa blommor, sen hem och plantera alla dessa samt plantera om krukväxterna inomhus. Puh. När det var färdigt var även jag färdig.

Vid halv sex tog jag slut, fast jag hade suttit och läst i två timmar bara. Förr så valde jag att lägga mig i vardagsrummet och vila, där barnen lekte. Jag älskar att se dem leka, och höra dem. Men. Jag mår otroligt dåligt av höga ljud, i synnerhet stoj och sorl. Det gör mig väldigt stressad, och när man har autoimmuna sjukdomar (som jag har två) förvärras de av stress. Sägs det. Och ja, jag mår bättre av att få lugn och ro än att se och höra barnens stoj. Ser fram emot att slippa plugget också, då kan jag släppa ytterligare en stor stress-sten.

Hej, mitt namn är hypotyreos

Jag skriver ihop resultat från våra intervjuer. Fast jag har noll koncentrationsförmåga. Barnen slåss om att spela Angry Birds på min telefon. De hostar. Mig. I ansiktet. Jag har noll tålamod. Jag orkar inte sitta upprätt längre. Jag är trött. Snart kommer gubben hem. Bra det. Om han är pigg så hoppar jag i bingen direkt. Jag har tröttma. Snart är det dags för middagsdrinken. Ja, drink. Som i pulverdiet-drink. Har man ingen ämnesomsättning att tala om måste man sjunka lågt, långt under sina principer, för att hålla sig under gränsen för hälsofarligt BMI. Och vips, så började jag försvara mig ... För ja, det är mycket genant att sjunka så lågt som till pulverdiet, men så här ligger det till:

Jag har pga hypotyreos en minimal ämnesomsättning, vilket gör att jag väldigt lätt går upp i vikt, och har väldigt svårt att gå ner. Efter LCHF i två års tid, och sedan åtskilliga försök med 5:2, träning, kalorireducering och allsköns dieter har jag nu gett upp och insett att min kropp inte funkar som andras. Pulverdiet är något jag per se är rejält emot, men då jag själv verkligen "testat allt" var detta min sista utväg för att hejda min viktuppgång. (Jag gick upp fem kg på en 1000-1500 kcal-kost + träning, vilket borde vara omöjligt ...)

Och den som säger "ät mindre - träna mer" en gång till kommer jag att utöva woodoo på. Är så evinnerligt trött på det mottot att jag kreverar. Ja, det är den allra bästa metoden för att komma i form, jag håller med om det till 100 %, och jag skulle göra det om det hade varit möjligt. Äta mindre har jag gjort länge, så däri ligger inget problem. Det kom per automatik med LCHF:en. Problemet ligger i tröttman, den som inte vanliga människor förstår, och som inte alls handlar om att "ta sig i kragen" utan som innebär att man bara orkar ligga i fosterställning, orkar inte ens prata. Det handlar inte om bekvämlighet och att jag hellre vill titta på tv, för det gör jag inte. Jag ligger. I soffan. Och glor. Inget mer. Så att bara byta bort någon förmodad white trash-livsstil fungerar inte. Dessutom måste man faktiskt träna bra många timmar om dagen för att förbränna även ett lågt kaloriintag ifall kroppen inte har någon egen förbränning, och det skulle inte ens Paolo Roberto klara. Fler bra tips?

Nä, tänkte väl det. Hej och välkommen till hypotyreosens underbara värld.

Hypotyreos?

Jaha, ska det vara så här?

I tonåren gick jag upp i vikt. Jag skyllde på p-piller, hormoner, bättre skolmat och bussresa till skolan istället för promenad dit ... Att bara jag av alla kompisar råkade ut för det tänkte jag inte på. Inte heller att alla andra lyckas träna eller banta sig ner till en bra vikt utom jag. Min lott i livet - tjockis. Och visst, jag hade inte världens bästa matvanor heller, åt faktiskt lika dåligt som alla andra av mina smala kompisar.

Jag har aldrig uppfattat mig själv som deprimerad, och har heller aldrig heller fått någon sådan diagnos. (Om någon undrar så har jag heller aldrig fått någon annan mentalt-svag-diagnos, värt att nämna för tvivlare.) Dock har jag i tider varit nedstämd av oklara anledningar. Inget farligt, inget nattsvart, inget konstigt - bara lite deppig. Mediciner har hjälpt föga, men visst, lugnande medicin är praktiskt att ta till om man har svårt att sova vissa kvällar. Inget ont som inte har något gott med sig, säger man väl?

Åren har gått, tidvis orkeslös, tidvis nedstämd men den höga vikten och oförmågan att göra något åt det har bestått. I 20 år. Inte förrän min första graviditet rann kilona av mig, så jag tackar äldste grabben för hjälpen. Det gick alldeles för lätt, jag hade inte ens några planer på att tappa vikt. Men, givetvis så gick det inte att hålla vikten, och av oklar anledning började jag sakta sakta bli tyngre. Efter andra graviditeten hade jag inte alls samma "tur", utan fick kämpa som alla andra med graviditetskilona. Och som jag kämpade. Och kämpade. Jag löpte 5-10 km varannan dag, i ur och skur. Inget hjälpte. Jag kunde bara stå och se på medan vågen skrek av smärta, bågnande under en allt högre tyngd ...

En vän berättade att hon hade gått ner tio kg under vintern bara genom att öka på fettet och minska kolhydraterna. Jag hade hört talas om det där. Det kallades LFCH ... LCFH ... LHCF, eller något. Hon berättade att det var löjligt enkelt, och hon mådde jättebra. Det lät för bra för att vara sant, så jag hörde mig för litegrann hemma. Maken hade hört talas om det också, men ville läsa mera om det för att bilda sig en uppfattning.

Efter någon vecka hade han bilden klar för sig; detta kan absolut vara något värt att satsa på. Vi förberedde oss en vecka, och sedan körde vi igång. Det var nu över två år sedan, och jag har med undantag för två veckolånga perioders frossande i kolhydrater varit relativt strikt. Och vikten? Tja, halvrakt uppåt. Tidvis stillastående, tidvis uppåt alltså.

Redan efter några veckor började jag surna till över den uteblivna viktminskningen, men jag höll hoppet uppe trots att veckorna övergick till månader utan resultat. Allt eftersom tiden gick började även maken att misstänka att något var knasigt, så han fokuserade sin läsning från allmänna hälsovinster med LCHF till mer specifikt - sköldkörteln.

Han radade upp några av mina symtom, och med ens blev allt löjligt uppenbart.

• Orkeslöshet
• Dåligt minne
• Tröttma 
• Vitiligo (autoimmun sjukdom som drabbar pigmentet)
• Frusenhet
• Trögtänkthet
• Viktupppgång
• EJ viktnedgång
• Nedstämdhet (Tydligen så är det mycket vanligt bland Hypotyreospatienter)
• Ljudkänslighet

Nåväl, han ställde en lekmannadiagnos på mig, vilket tycktes relevant. Nästa steg var ju att lösa problemet. Men hur? 

Vi köpte in naturliga sköldkörtelhormoner (NDT) från Oceanien. Kroppens alla fyra: T1,T2,T3,T4. Jag mådde bra igen, blev piggare, fungerade bättre och lyckades tappa i vikt. Diagnos bekräftad. Dessvärre blev detta kostsamt, och även om det inte alls är olagligt på något vis visste ju tullen inte vad det var, så det var svårt att köpa in dem. I Sverige finns bara syntetiska T3 och T4. I augusti 2013 ringde jag vårdcentralen för att ta tag i detta rätt väg. Jag tog prover och trappade ner mina NDT. 

Allt eftersom jag kom ner i dos mådde jag sämre, och värdena blev sämre. Innan allt NDT ens gått ur kroppen ringde läkaren och satte diagnos och skrev ut läkemedel. Syntetiskt T4 kallas Levaxin. Jag var vid det läget så otroligt trött fysiskt och mentalt att jag knappt orkade med mig själv, än mindre familj, hem och skola. Låg mest, eller satt. Rörde mig långsamt, kändes som om kroppen var fast i sirap. Orkade ofta inte ens prata. Så jag märkte en stor försämring. Men diagnosen var ställd genom blodprov och även bekräftad av symtom som uppstått i takt med att medicinen fasades ut.

Läkaren blev faktiskt så brydd över mina dåliga värden att han remitterade mig till en magnetröntgen av hypofysen. Efter en tids oro för tumör fick jag kontrollerat att allt såg normalt ut. Så, inget problem där i alla fall. 

Hypotyreos? Hypotyreos!